Prograstinering

alpros

Prograstinering

2018-09-10 Uncategorized 0

Tillbaka till jobbet. Tillbaka till en slags verklighet och normalitet.

Den 14:e augusti ringde läkaren till slut om att mina tumörer inte är elakartade. Ett samtal på 3 minuter. Lungonkologin är klar med mig och remitterar mig till lungmottagningen, som ska kalla mig. Sen blev det tyst. Och jag orkade väl inte heller att ringa och ringa och ringa. Här måste man ju ha den där lilla extra energin för att orka vara sjuk. Med ett heltidsjobb, en stor leverans att hantera och ett liv att leva vill jag egentligen bara återgå till livet. Men för 2 veckor sen kom smärtorna och hostan kom tebax. Därmed sover jag sämre igen, men fungerar måste man ju ändå.

Den 5:e september, efter att ha läst journalen, ringde jag väl upp igen. De skulle ringa tebax kl 10, kl 11 ringde de och tyckte att de hade skickat en tid för 2 dagar sen. Yeah right. Den har fortfarande inte kommit. Och sjuksyrran ville bara bli av mig med och inte höra att jag vill att de ska kolla upp andra autoimmuna tillstånd, iom att jag redan har några. “De kan ju läsa det i mina journaler” tyckte hon, undrar bara vilka. Första läkaren jag mötte, var inte intresserade och jag är ju faktiskt inte svensk. Nåjå.

Och nu när jag äntligen fick tummen ur att börja träna, så märker jag att det inte funkar. Får typ ett lock över lungorna så fort jag får upp andningen.

Idag mailade jag (jag har faktiskt inte tid att hänga i telefon dagarna i ändan för att få tag på sjukvården),  iom att ingen remiss har kommit samt att jag har ont och vill träffa en terapeut för att lära mig hur jag ska andas. Kan inte göra något som är i det minsta ansträngande utan att få ont o andnöd. Får som  enda svar att jag har tid 11:e oktober. Mailar tillbaka en gång till om att jag även vill ha svar på mina andra frågor  – varför svara man, när man ändå inte bryr sig.

Den 11:e oktober är det 6 månader sen första röntgen, där det upptäcktes att jag har något i lungorna och 3,5 månader sen jag opererades. Sen operationen har jag inte ens fått prata med någon om det är normalt att de smärtorna jag har. De har liksom tappat intresse helt och hållet som de konstaterade att jag inte kommer att dö inom det närmsta året. Trött.